Villkorslösa kärlekar: kaffe och snus. Gärna i kombination. 

Idag spenderade jag säkert 1.5h på att bläddra tillbaka i mitt liv, genom ord ur ditt. Jag är fullkomligt sanningsenlig när jag nu berättar att det tårades i ögonen varje rad jag gick igenom; jag minns allt jag kände då; hur bra jag mådde av vissa saker, och hur andra grunder tärde i mitt hjärta.

Inte bara saknaden av det som redan passerat oss så märkbart, utan även saknaden av det som skulle kunna promenera bredvid oss på vintriga vägar, med bestämda steg mot varma dar. Men du vill uppenbarligen inte, och det sårar mig oerhört mycket. Jag är inte bara ledsen, utan även oerhört besviken. Snart fylls timglaset med så mycket sand att det kommer att torka ut mig. Och då går jag på asfalt av brända själar utan att lämna avtryck efter mig.

Ah, när nervositet släpper och man kan vara nöjd över det man lyckats med. Nu får jag köra bil helt ensam eller tillsammans med vänner. Vill planera roadtrip, mest för att få sätta ihop världens bästa roadtrip-mixtape. 

Min mage känns precis som när jag skulle hålla tal i Engelska C. Med andra ord: åt helvete. Nervös. Dör. Snart försvinner det (eller?). 

Just nu känns det ju inte som att jag kommer att klara av det, alls. Nyklippt och allt. 

Åh, den där känslan att frivilligt gå upp halv sex på morgnarna bara för den där koppen kaffe.

Tiden på dygnet då det är becksvart ute och tyst överallt; då kroppen ännu är kraftlös och därför alldeles mjuk; då man emellanåt frysa till, för att man gått upp i en anspråkslös t-shirt och långkalsonger; hur man halvsover igenom den kokheta 10-minutersduschen och hur man snabbt torkar av sig den; hur man tänker på hur skönt det vore, att gå tillbaka till sängen, bara för att sova en timme till; hur man känner att humöret hindrar all lust att ens se en annan människa just då, då ögonen fortfarande är suddiga av John Blunds söta mjölk. 

Men när man satt på bryggaren, så att det lagom blir två koppar kaffe; sätter sig med ett glas mjölk och blickar ut över Siljan där vi bor, som ter sig som en sann idyll i mina ögon; hör ljudet av puttrandet från bryggaren; känner att kroppen fortfarande är öm och kulen och sinnena vill tillbaka till drömmen (“det var en besynnerlig dröm, jag önskar jag fick reda på hur den skulle fortsätta, hur den skulle sluta”)…

Och sen: KLIMAX. RIDÅN ÅKER UPP. FÖRSTA KOPPEN DOFTAR UNDERBART - SÄTTER LIV I MIG. Det är den där kaffekoppen jag drömde om! Det är så här min dröm skulle fortsätta! Ah, det är inget fel att överromantisera kaffe. Det är inte just kaffet, utan att det är början på en morgon, där man tar sig tid att känna hur man successivt blir piggare - hur ögonens periferi blir mer och mer funktionsduglig, hur kroppen blir villig att samarbeta med hjärnan, och hur hjärnan blir mer pregnant och rationell. 

Att det är tidigt på morgonen är nödvändigt av flera anledningar, b la just det där med mörkret och tystnaden, samt tröttheten. Det är väldigt skönt att vara uppe då man är trött. Men självfallet väldigt jobbigt att gå upp då man är trött. 

Kaffet motiverar mig. Det gör mig att ta mig ur sängen trots att jag mest vill ligga kvar hela dagen. Tilläggas bör, att jag inte har några tider att passa. Visserligen kan jag känna att halv sex är för tidigt. Men även: det är det jag vill åt. För kaffet smakar så förbannat gott då.